Sömnlös och ensam

Fan, fan, fan. Har legat vaken hela natten med en hjärna som gått på högvarv. Varför kan jag inte låta bli att älta? Vet exakt varför. Därför att jag verkligen älskar honom och kände mig så otroligt älskad tillbaka. Kan omöjligt tro att allt bara var fejk. Givetvis fanns det problem, inget är perfekt. Men dem gällde inte själva relationen mellan oss. Att ett förhållande kan kännas så himla bra är det bara för att det ska göra extra ont sen när allt rasar ihop?

Finns verkligen ingenting värre än att komma hem och det första man ser är alla nerpackade grejer och att sen möta sin älskling som bara helt stängt av sina känslor för en. Att bara dra helt utan förvarning är inte sport man chip som en viss person skulle ha sagt, iaf om rollerna var omvända, men en del ser väl till att aldrig själv bli dumpade. Antagligen exakt därför han kan göra det så lättvindigt.

Vet inte hur jag ska palla, känns som att mattan under mig har ryckts bort. Hur ska man kunna vänja ner sig när man haft det så bra. Saknar hans underbara händer, alla fina ord, förtroendet, omtänksamheten, energin, vårt glassätande mitt i natten, hans gitarrspelande, tryggheten i att veta att man har nån att komma hem till och kanske till och med till hans goda käk. En del saker blev förstås kvar som det blir när man inte kan ha nog bråttom att komma bort. Lilltjejens tandborste t.ex. Kommer ju sakna henne också. Hon som skulle få sitt eget rum och allt.

Och som en extra liten påminnelse om hur bra det skulle ha blivit har vi blivit erbjudna lägenheten som han så gärna ville ha. Nog är det väl för härligt när livet är så ironiskt. Kan inte sluta tänka på fredagen då han kutade till bussen men missade den precis. Hade han hunnit skulle han inte ha druckit, gått ut, träffat tjejen, lämnat mig. Fan.