Höstdepp?

Inte bara en person har nämnt att jag nog kommer explodera vilken sekund som helst. Är så extremt less på det mesta just nu. Och jag kan inte fatta att jag utsätter mig för Boden-Luleå pendlandet igen. Det är så otroligt tröttsamt att sitta på den där förbannade bussen 2 timmar om dagen. Den gör mig illamående, bokstavligen. Så här ser mina dagar ut. Kliva upp strax efter sex, som egentligen är lite för sent, stressa som en galning till bussen och under den halvtimman bli ovän med han jag bor med. Väl på jobbet är det samma gamla visa. Enformigt arbete, med för låg lön, där alla man gillar droppar av som flugor, chefer som härjar lös och säger "nej, nej och nej" till vad man än för fram för önskemål, stress, rädda upp andras inkompetens osv... Vid fyra får jag äntligen sluta för att äntra den nästan fullsatta bussen = en plats långt bak där luften är kvav och varm, varav mitt illamående.

Väl framme på Garnis får jag oftast hämtning av Putte, vilket ju är snällt. Inte idag dock eftersom han var tvungen jobba över. Detta resluterade i blödande skavsår på grund av fel skor. I den bästa av världar är det nu jag borde passa på att dra iväg på gymmet, socialisera med någon god vän, pyssla med någon hobby eller liknande. Nej, istället går min tid till att, tvätta, plocka, diska och laga mat. Och då har jag inte ens några barn! Helt ofattbart hur mycket en latmask till pojkvän kan stöka. Säga åt honom, tjata, hota, muta, ignorera - inget tycks hjälpa. Någon som vet hur man får en bortskämd pojkvän att ta ansvar?? Och jag vägrar bo i en svinstia. Det gör mig än mer deprimerad än rådande situation.

Såå, energin räcker för det mesta endast till att glo på dumburken. Jag hatar innerligt att hela livet tycks gå åt till måsten. Självklart ska jag skaffa mig ett nytt jobb (när något finns att söka) och så småningom flytta till Luleå alt. jobba i Boden. Men tills dess vet jag faktiskt inte hur livet ska kännas roligare. Jo, en grej vet jag. Resa är roligt. Och även bra för det tråkiga vardagslunket i förhållandet. Men nä, det är tydligen inget som prioriteras av alla. Helger brukar ju också kunna vara en liten glimt i mörkret. Den här helgen fick jag dock ställa in allt pga. en klassisk höstförkylning. Jag hoppas att jag överdramatiserar allt ovanstående och att deppet mest beror på en misslyckad helg...

Bara att ta mig samman att skriva det här blogginlägget tog flera dagar efter påtryckningar från Patric. Osäker på om han blev nöjd med resultatet. Är btw inte lite avundsjuk på honom som till helgen får säga bye bye till pendlingslivet.