Vad blir nästa stadium?

Sådär ja, nu har jag även kommit till det arga stadiet. Synd bara att jag är ledsen fortfarande, så mycket enklare att bara vara arg. Men vem gör så? Båda är i princip nykära, man kollar på lägenheter tillsammans, träffat varandras vänner och familj, har just haft den absolut bästa veckan hittills, allt är på topp. Sen hips vips säger människan:
- Jag har varit med en annan, det kändes bra, jag ångrar det inte.

Sen tillägger han dock att han ångrar att han gjort mig ledsen. Jaha, så exakt vad i det du gjorde är det du ångrar då? Att vi träffades överhuvudtaget måste det ju bli. För sitt fina fyllestrul ångrar han ju icket. Gaaaah! Jag blir galen! Galenskap smittar I guess.

Men kanske är det så att somliga är för trasiga för att kunna älska någon på riktigt. Eller så älskar man andra saker mer helt enkelt. Jag vet mycket väl att jag inte gjorde något fel men nog är det hyffsat svårt att inte tänka att det kanske hade varit annorlunda om man gjort si eller så.

Jag kunde inte fixa honom och det kan nog ingen annan heller. Är väl som nån gubbe sa "man kan inte ge människor bestående hjälp genom att göra åt dem vad de behöver göra själva". Däremot trodde jag att jag kunde vara ett bra stöd, förväntade mig inte att allt skulle lösa sig över en natt. Kanske trodde han att mitt tålamod var på väg att ta slut. Men som sagt jag vet egentligen inte ett skit men han har inte heller direkt bemödat sig för att få mig att förstå vad som egentligen hände. På det sättet har det här faktiskt sårat mig mer än att mina föräldrar inte är en del av mitt liv nå mer. Jag vet åtminstone hur dem resonerar, även om det är helt uppåt väggarna. Nu är jag däremot ett stort jävla frågetecken.