Gaaah, hatar att det känns så ensamt på kvällarna. På dagen går det ju hyffsat, man jobbar, handlar, lagar mat pysslar och flänger runt. Men med Daniel hade vi ju alltid kvällarna och nätterna tillsammans hur stressig dagen än varit. Saknar att ha nån att komma hem till, få en kram, nån som bryr sig, pussar lite på en... Nog kan säkert mina tåmpisar pussa på mig lite också (eller iaf krama) men är ju inte på samma sätt. :(
Fan, jag är så kass på det här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar