Vill inte ge upp

Jag förstår honom och samtidigt inte. Visst vi har haft det knaggligt på senaste tiden men inte så dåligt att det inte går att rädda. Det är jag helt övertygad om. Det jag inte förstår eller riktigt kan acceptera är att han inte är villig att ge det lite mer tid, menar vad är det i jämförelse med tre år?

Kan heller inte fatta att han är så kall och hård. Han har liksom stängt av sina känslor för mig, det känns som han glömt allt det bra vi hade och att jag glömt allt det dåliga. Hatar att jag inte kan nå fram till honom, det är som att all vår tid ihop inte betyder ett skit för honom.

Är sjukt arg på mig själv för att jag förummat honom senaste månaden. Men jag är också arg på honom för att han inte kan ha förståelse för mitt beteende och att han inte tror på att det kommer bli bättre nu när jag vant mig vid att jobba. Vi som skulle ha en så bra sommar!

Ringde mamma igen imorse. Var skönt att få prata med henne även om vi inte har så mycket kontakt längre. Visst, jag har jättefina och stöttande vänner men att ha stöd från sina föräldrar är ändå en helt annan sak. Ska absolut inte bli något Jehovas vittne igen men det hade verkligen varit otroligt skönt att få tillbaka mamma och pappa i mitt liv. Varför ska allt vara så förbannat svårt??