Tjejbus

Tjejkväll igår, innehållande en hel del, rödvin, redbull-vodka, cammande, mobilpill, flumminer och en sväng på Boddan. (Äntligen fick man nyttja sitt lägliga läge) Men ni ser ju själva.

Kan inte någon annan bestämma åt mig? (Inte för att jag skulle lyssna ändå)

Jag är ingen velig person. Egentligen. Jag är en sån där som aldrig provar kläder i affären t.ex., går in kastar ett snabbt öga på utbudet och ser direkt om det finns något av intresse, gör det det så ser jag om det kommer passa (inbillar jag mig i alla fall) och ställer mig i kön. Ungefär så brukar jag göra med det mesta, bland annat utbildning och pojkar. Köper först, provar sen. Nu däremot är jag en riktig velapa. Verkar som att jobbet kommer flytta till Luleå väldans snart, om en vecka skulle jag tippa. Ska jag idas pendla eller ska jag flytta? Möjligt att Boden inte har så mycket att erbjuda men det är ändå en trygghet att bo här för mig. Har mina vänner här och så känner man ju till varje vrå i stan och man vet vem som varit med vem, vilket jag tycker är kul då jag är den nyfikna typen. Är fascinerande hur alla i en småstad är länkade till varandra, fast nu kom vi visst in på ett sidospår... Stanna, bo kvar?

Måste hur som helst avvakta och se om jag ens får förlängt efter mars. Sen får jag se hur allt det andra artat sig. Möjligt att en viss person gör det värt att pendla. Faktiskt är det inte heller helt dåligt att behöva passa en busstid eller samåkningstid varje morgon, kan vara bra för min icket helt fungerande karaktär.

Har för övrigt varit en virrpanna idag, vilket inte heller är helt likt mig. Hade bokat in ett pass på Step In direkt efter jobbet. En kvart innan visade det sig dock att jag inte lyckats med bedriften att packa ner träningskläderna i träningsväskan. Men jag gråter inte över det, har fyllt på mitt vinförråd och så gör jag ett nytt försök på söndag!

Tur jag har er!

Måste nog dedikera ett litet blogginlägg till alla fina vänner jag har. Jag är ju (tyvärr) en sån där person som har ganska lätt för att börja försumma mina vänner när jag är nykär. Vill helst bara mysa med älsklingen då. Dock är jag ju lite medveten om detta så i den senaste svängen försökte jag faktiskt inte bli lika tramsig. Men visst blir det ju ändå så att man umgås med sina vänner mindre när man har en pojke. Men när det sket sig blev jag ännu en gång påmind om vilka otroligt gulliga kompisar jag har. Och till och med folk som jag bara är bekant med och inte ens det har hört av sig och skrivit gulliga och stöttande saker. Och att laga mat åt mig, vara min terapeut, dra iväg mig på fest osv. är ju inte heller alls dumt.

Att en del människor verkligen sårar en kan man ju inte komma ifrån men då är det jävligt skönt att veta att det finns desto fler som vill en väl. Att ha ett jobb att gå till underlättar också en hel del, särskilt när man har världens bästa kollegor. Imorgon blir det dessutom en extra fin lön eftersom jag jobbade 23 timmar övertid en vecka i december. Den här veckan hade vi också möjlighet att fixa ihop lite övertidsstålar. Blidde "bara" elva timmar den här gången. Men jag skyller på att jag varit lite distraherad.. ;)

Klantisen var jag

Åh, klant Ellipelli! Det är då bara jag som lyckas säga så sjukt brutala saker. Vet ju att mina vänner som känner mig rätt väl kan ta att jag säger lite knasiga saker. Dessutom vet dem alltid när jag skojjar. Glömmer bara att alla inte är lika tålmodiga eller lika tjockhudade.. Typsikt, har jag sabbat det nu? :S

Aj

Ajö, ont i min axel! Tycker någon kan komma och fixa den. Och med "någon" vet jag precis vem.

På väg upp

Grymt skönt, har sovit sjukt bra i natt. Sen har det gått bra att äta också, inga spykänslor. Så mina tre kilo som försvann på fyra dagar är nog tillbaka vilken sekund som helst. Har funkat alldeles utmärkt att jobba också, har inte tänkt på annat utan kunnat koncentrera mig. Det går ju fint det här. Och bättre blir det, ikväll ska det supas! Och dansas! Det var längesen.

Avslutat kapitel

Teorier hit och dit, jag är alldeles för sönderpluggad. Det var inte svårare än att han hittade en ny, var otrogen och kom över mig i samma veva. Magkänslan fick helt enkelt avgöra, trots att det inte fanns nåt som var fel på vårt förhållande. En människa som bara lever på impulser kan ju faktiskt vara jävligt rolig att vara med, händer hela tiden nånting. Mindre kul blir det när impulsen blir att lämna en för nåt nytt, mer spännande eller helt enkelt bara nytt.

Självklart kan det vara nyttigt att leva för dagen, man vet ju inte om man lever imorgon. Men att bara ge efter för allt man känner för för stunden ger knappast någon varaktig lycka, krävs inte några psykologistudier för att fatta det. Tänk om du blir 80, vad snopet.

Om han kan vara över mig och inte saknar mig så varför ska jag älta honom? Jag behöver en stabil människa, som jag kan känna mig helt trygg med och som inte i en handvändning bara lämnar mig, och vem behöver inte det? Eftersom jag uppenbarligen bara var en parentes i hans liv är mitt ältande slut nu. Inte ett enda inlägg till kommer att handla om honom, det räcker nu.

Jag ska hitta mig en som har både och, stabilitet och spänning.

Vad blir nästa stadium?

Sådär ja, nu har jag även kommit till det arga stadiet. Synd bara att jag är ledsen fortfarande, så mycket enklare att bara vara arg. Men vem gör så? Båda är i princip nykära, man kollar på lägenheter tillsammans, träffat varandras vänner och familj, har just haft den absolut bästa veckan hittills, allt är på topp. Sen hips vips säger människan:
- Jag har varit med en annan, det kändes bra, jag ångrar det inte.

Sen tillägger han dock att han ångrar att han gjort mig ledsen. Jaha, så exakt vad i det du gjorde är det du ångrar då? Att vi träffades överhuvudtaget måste det ju bli. För sitt fina fyllestrul ångrar han ju icket. Gaaaah! Jag blir galen! Galenskap smittar I guess.

Men kanske är det så att somliga är för trasiga för att kunna älska någon på riktigt. Eller så älskar man andra saker mer helt enkelt. Jag vet mycket väl att jag inte gjorde något fel men nog är det hyffsat svårt att inte tänka att det kanske hade varit annorlunda om man gjort si eller så.

Jag kunde inte fixa honom och det kan nog ingen annan heller. Är väl som nån gubbe sa "man kan inte ge människor bestående hjälp genom att göra åt dem vad de behöver göra själva". Däremot trodde jag att jag kunde vara ett bra stöd, förväntade mig inte att allt skulle lösa sig över en natt. Kanske trodde han att mitt tålamod var på väg att ta slut. Men som sagt jag vet egentligen inte ett skit men han har inte heller direkt bemödat sig för att få mig att förstå vad som egentligen hände. På det sättet har det här faktiskt sårat mig mer än att mina föräldrar inte är en del av mitt liv nå mer. Jag vet åtminstone hur dem resonerar, även om det är helt uppåt väggarna. Nu är jag däremot ett stort jävla frågetecken.

Sömnlös och ensam

Fan, fan, fan. Har legat vaken hela natten med en hjärna som gått på högvarv. Varför kan jag inte låta bli att älta? Vet exakt varför. Därför att jag verkligen älskar honom och kände mig så otroligt älskad tillbaka. Kan omöjligt tro att allt bara var fejk. Givetvis fanns det problem, inget är perfekt. Men dem gällde inte själva relationen mellan oss. Att ett förhållande kan kännas så himla bra är det bara för att det ska göra extra ont sen när allt rasar ihop?

Finns verkligen ingenting värre än att komma hem och det första man ser är alla nerpackade grejer och att sen möta sin älskling som bara helt stängt av sina känslor för en. Att bara dra helt utan förvarning är inte sport man chip som en viss person skulle ha sagt, iaf om rollerna var omvända, men en del ser väl till att aldrig själv bli dumpade. Antagligen exakt därför han kan göra det så lättvindigt.

Vet inte hur jag ska palla, känns som att mattan under mig har ryckts bort. Hur ska man kunna vänja ner sig när man haft det så bra. Saknar hans underbara händer, alla fina ord, förtroendet, omtänksamheten, energin, vårt glassätande mitt i natten, hans gitarrspelande, tryggheten i att veta att man har nån att komma hem till och kanske till och med till hans goda käk. En del saker blev förstås kvar som det blir när man inte kan ha nog bråttom att komma bort. Lilltjejens tandborste t.ex. Kommer ju sakna henne också. Hon som skulle få sitt eget rum och allt.

Och som en extra liten påminnelse om hur bra det skulle ha blivit har vi blivit erbjudna lägenheten som han så gärna ville ha. Nog är det väl för härligt när livet är så ironiskt. Kan inte sluta tänka på fredagen då han kutade till bussen men missade den precis. Hade han hunnit skulle han inte ha druckit, gått ut, träffat tjejen, lämnat mig. Fan.

Vad hände?

Allt var så bra. Tror till och med jag kände mig lycklig vissa stunder. Fram till i lördags då jag inte visste vad som hänt, om han levde eller var död. Nog levde han alltid. Så nu är jag alltså dumpad, igen.

Hatar, hatar att livet kan förändras och alla ens planer på en enda sekund. Ingen förvarning får man, man går runt som en ovetande, glad idiot. Sen drar nån ny med ytterligare en bit av ens hjärta och tillslut finns det inget kvar att ge till nån annan.

Karma, det tror jag på nu iaf. Antagligen exakt vad jag förtjänade.