Blogga, vad är det?

Jag har ju lagt ner det här med bloggandet. Egentligen. Men kanske värt att ta upp igen? Inte för att jag väntar mig någon direkt läsarskara, mer för min egen skull. Skriva av sig helt enkelt.

Kommer inte inleda med någon lång resumé av de senaste åren. Men kan väl säga att jag i stora drag är rätt nöjd med tillvaron. Har varit tillsammans med Putte i över tre år nu. Vi bor i en superfin lägenhet i centrala Luleå (om än på tok för dyr). Vi har enligt oss världens finaste kissekatt, Lulu (efter min enda idol i livet: Lulu Carter). Jag har även ett nytt jobb som jag trivs alldeles utmärkt på. Jag har även mina underbara vänner, nya som gamla.

Allt är med andra ord frid och fröjd. Just idag kändes det dock inte så. Jag skulle inte kalla mig själv sentimental men har trots allt efter mitt avhopp från Jehovas vittnen förlorat många vänner samt mina föräldrar. Och eftersom jag inte är helt känslokall, som vissa tycks tro, så tänker jag på dem då och då och undrar hur de har det. Idag kontaktade jag därför en person från förr som fortfarande har viss kontakt med den världen. Fick med besked veta att jag är en vidrig och självisk person då jag önskar att det inte vore så att religionen sätter stopp för kontakt med mina barndomsvänner. Ja, jag vill att de som inte tror på smörjan ska våga lämna den. Men nu är det ju faktiskt så att Jehovas vittnen har så galet stränga regler att om du väljer att tro annorlunda blir du utfryst av hela församlingen. Det spelar ingen roll om man är släkt eller känt varandra från blöjstadiet. Det leder givetvis till att många inte ens vågar tänka tanken på att lämna. Visst får alla tro vad de vill. Men problemet är att Jehovas vittnen inte låter andra tro vad de vill, åtminstone inte utan rejäla konsekvenser! Man kan verkligen fråga sig vem det är som är vidrig och självisk. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på de barn som föds in i detta. Det är 10 år sedan jag lämnade och jag kommer alltid att sakna mina vänner och föräldrar även om jag också är arg på dem för deras inskränkthet.

I övrigt leker livet!(?) 1 juni, på Puttes födelsedag, drar vi till Prag! Har höga förväntningar då alla som varit där pratar så bra om stan! Någon som har något Pragtips som man absolut inte får missa?

Höstdepp?

Inte bara en person har nämnt att jag nog kommer explodera vilken sekund som helst. Är så extremt less på det mesta just nu. Och jag kan inte fatta att jag utsätter mig för Boden-Luleå pendlandet igen. Det är så otroligt tröttsamt att sitta på den där förbannade bussen 2 timmar om dagen. Den gör mig illamående, bokstavligen. Så här ser mina dagar ut. Kliva upp strax efter sex, som egentligen är lite för sent, stressa som en galning till bussen och under den halvtimman bli ovän med han jag bor med. Väl på jobbet är det samma gamla visa. Enformigt arbete, med för låg lön, där alla man gillar droppar av som flugor, chefer som härjar lös och säger "nej, nej och nej" till vad man än för fram för önskemål, stress, rädda upp andras inkompetens osv... Vid fyra får jag äntligen sluta för att äntra den nästan fullsatta bussen = en plats långt bak där luften är kvav och varm, varav mitt illamående.

Väl framme på Garnis får jag oftast hämtning av Putte, vilket ju är snällt. Inte idag dock eftersom han var tvungen jobba över. Detta resluterade i blödande skavsår på grund av fel skor. I den bästa av världar är det nu jag borde passa på att dra iväg på gymmet, socialisera med någon god vän, pyssla med någon hobby eller liknande. Nej, istället går min tid till att, tvätta, plocka, diska och laga mat. Och då har jag inte ens några barn! Helt ofattbart hur mycket en latmask till pojkvän kan stöka. Säga åt honom, tjata, hota, muta, ignorera - inget tycks hjälpa. Någon som vet hur man får en bortskämd pojkvän att ta ansvar?? Och jag vägrar bo i en svinstia. Det gör mig än mer deprimerad än rådande situation.

Såå, energin räcker för det mesta endast till att glo på dumburken. Jag hatar innerligt att hela livet tycks gå åt till måsten. Självklart ska jag skaffa mig ett nytt jobb (när något finns att söka) och så småningom flytta till Luleå alt. jobba i Boden. Men tills dess vet jag faktiskt inte hur livet ska kännas roligare. Jo, en grej vet jag. Resa är roligt. Och även bra för det tråkiga vardagslunket i förhållandet. Men nä, det är tydligen inget som prioriteras av alla. Helger brukar ju också kunna vara en liten glimt i mörkret. Den här helgen fick jag dock ställa in allt pga. en klassisk höstförkylning. Jag hoppas att jag överdramatiserar allt ovanstående och att deppet mest beror på en misslyckad helg...

Bara att ta mig samman att skriva det här blogginlägget tog flera dagar efter påtryckningar från Patric. Osäker på om han blev nöjd med resultatet. Är btw inte lite avundsjuk på honom som till helgen får säga bye bye till pendlingslivet.

Ellis eviga runtflyttande...

Mitt i semestern, Putte ivägskjutsad till fyllisar och jag har ett glas vitt i handen (jag är dock inget fyllo). Vad passar då inte bättre än att ge lite kärlek till sin försummade blogg?

Den "stora" nyheten är att jag kommer stanna i Boden. Puttes trångforslägga duger förstås inte så vi har hittat oss en riktigt nice tvåa lite närmare civilisationen (om man nu kan kalla Boden det). Blir att flytta 1 november. Känns aningen knas att bli kvar här, blir som lite ett steg bakåt i utvecklingen. Nåja, det får bli så för ett tag i alla fall. Lägenheten var ju toppen plus att Putte fått jobb här. Men! Målet är ändå att ta sig till Luleå när något lämpligt dyker upp.

Tittade faktiskt idag på en trea i Luleå, med samma gatunamn som den vi ska flytta in i fast i Boden då. Den var helt ok och framförallt var den central med en gigantisk balkong. Min andra hälft var dock inte helsåld och jag kan väl hålla med om att andrahandskontrakt samt lite mögel inte är en dunderhit.

Men jag har en liten plan för att få ta del av guldklimparna i både Luleå och Boden. Tänkte ha span på någon minietta inne i centrala Luleå som backup för dagar jag vill umgås med mina finisar Sabina eller Farida t.ex. och inte orkar böka med pendlandet samt de gånger man vill gå ut i Luleå. Bodens uteliv är som inte så mycket att tala om.

Det blir bra! (?)

No stress..?!

Nämen se där, nu var det ju ett kvartal sen jag senast uppdaterade! Jag skyller på den här smartphonetidsåldern. Sällan man ens slår på datorn eftersom det är enklast att sköta sina förehavanden på telefonen. Blogga på det där minitangentbordet känns däremot inte aktuellt.

Jag bor fortfarande ute på Björks. Eller ja, bor och bor, är lika mycket hos Putte. En Bodenpojke, vad annars. Jag antar att vi är ett par eftersom jag inreder och städar hans lägenhet och är allmänt tjatig på stackarn. Nädå, han har det bra! Dock har han inte frågat chans ännu. Får se om han tar mod till sig snart. Peter har iofs sagt att vi är tillsammans så då måste det ju vara så? Egen lägenhet har jag kanske snart, centralt och rimlig hyra. Inte i första hand, men det verkar ju vara stört omöjligt att ordna.

Jag och Ida kände oss även lite trötta och utarbetade så vi omvandlade vår planerade storstadsweekend till en all inclusive-vistelse i Västafrika. Närmare bestämt ön Boa Vista i Kap Verde. Sägnen säger att när Gud hade skapat världen blåste han guldstoftet från händerna och et voilá - 10 öar som tillsammans bildar Kap Verde. Och nog var det ett riktigt paradis. Åtminstone om man bor på vårt fantastiska hotell Riu Karamboa aka Sandslottet eller Aladdinpalatset. Riktigt behagligt att få bli upptinad och bortkopplad från vardagens stress. Eller ja, lite stressade blev vi faktiskt vid ett par tillfällen. 1: När vi tog taxi in till stan för att kolla in läget och då blev totalt nerjagade av den ena mannen efter den andra som ville sälja sitt krafs för på tok för många euro alternativt agera "boyfriend for one or two months". 2: När vi panikpackade för att hinna till utcheckning i tid efter att ha frågat om det gick bra att checka ut en kvart senare men fått ett nekande svar. Väldigt dubbelmoraliskt det där må jag säga då de själva sällan höll några tider och varannan mening var "no stress".

Men förutom det (och kanske min sjösjuka på valsafarin) hade vi det mycket bra. God mat, glass i stora lass, fri dryck, strålande sol med svalkande vindar, kvällsunderhållning med en å annan magruta och sist men inte minst ett grymt resesällskap. Jag är inte så värst världssvan när när det kommer till resande men med Ida vid min sida gick det ju galant!

Men nu är jag alltså tillbaka i vardagens lunk. Helt ok det med, aningens less på stället som står för min försörjning dock. Får se vad jag gör åt saken. Men tur man har ljuspunkter som lördagens vinkväll med tjejerna, dagens lunch med Farida och att jag får pussa på Putte då och då. ;-)

Jag och Ida inväntandes kvällens show som givetvis inte började i tid.

En av många efterrätter

Dansa var de grymma på, mima lite sämre...

Jaja Linda, du hade rätt...

Ensam hemma, dag 3. Ullis och familjen drog till Thailand i tisdags så jag har alltså huset för mig själv i en månad. Det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet var att börja städa som en besatt, lägga undan leksaker och sätta fram inredningsgrejer som i vanliga fall inte får vara kvar på sin tänkta plats. Är riktigt nice här nu måste jag säga, känns som hemma. Det underlättas av att jag och Ullis har exakt samma inredningsstil. Dock suger det att kylen inte fylls på av sig själv nu eller att middagen inte är färdig när man kommer hem. Lite läskigt att sova här själv också eftersom det är så gott som ute i skogen och så tyst...

Hade kanske kunnat ragga fram lite sovsällskap men är rätt otaggad för sånt nu eftersom jag känner mig ful. Har tagit ut mina extensions. Nog var jag beredd på att det skulle slita på håret men resultatet av min misshandel på mina strån var mycket värre än jag tänkt mig. Minst hälften av mitt eget hår har rykt och det som är kvar är bara sorgligt och nött. Håret är sjukt viktigt för ens självförtroende, så är det bara. Ska aldrig mer sabba det så här mycket. Nu är det hårkurerande deluxe som gäller med kosttillskott, bra mat, inpackningar och ricinoljebehandlingar. Jag hoppas det växer ut fort som satan så man kan visa sig bland folk igen.

Elli och Sabina i fredags

Idag är jag hemma från jobbet för halsont. Men ska pallra mig iväg imorgon, sen blir det nog käka på Allstar, såvida vi får ett bord (och om jag lyckas få minsta ordning på stråna). På lördag ska Sabina ha inflyttningsmys hos sig. Vi hjälpte henne flytta förra helgen. Det gick bra trots att några av oss var lite bakis. Var kanske ingen strålande idé att festa till dagen före man ska vara flyttkarl. Men trots de andras hetsande höll jag mig måttfull. Jag inbillar mig att det var för att jag är så förståndig och inte för att jag inte gillade alkoholen som stod till buds.

2013 - kan det vara året?

Det nya året inleddes fenomenalt bra! Fem sköna singeltjejer på femrättersmiddag där ingen av oss behövde stå för matlagning, disk eller värdinneskap kan ju bara inte gå fel. Jag, Sabina, Ida, Eva och Frida firade in det nya året på nyöppnade CG's. Maten var obeskrivligt delikat och inte blev det sämre av underbart sällskap och välmatchade viner. Mätta och belåtna och lite lagom runda under fötterna kikade vi på fyrverkerierna och avslutade sedan med en runda på Olivers.

Jag hoppas nyårsaftonens mys och trevligheter är vad som får sätta tonen för 2013. Har nog rätt så höga förväntningar på det här året. Det är alldeles för många saker som har strulat och jag vill att det här ska bli året då allt faller på plats. Det är som dags nu.

Men för de närmsta dagarna är jag nöjd bara jag kommer igång med alla rutiner igen. Har mått knas på grund av min medicin (i kombination med mycket övertidsjobb) och efter sviterna av en misstänkt hjärnskakning. Halsontet som just kickat igång får alltså lägga ner har jag bestämt. Vill inte sega runt nå mer utan träna och göra lite nytta!

Den underbara maten som gör att jag aldrig mer vill äta bara för att äta...

Till och med detaljerna på toan var genomtänkta

Work hard, play hard.

Då var man installerad i det nya boendet! Det blev inte hos Sabina som ju var planen. Eftersom Luleå är framtiden så kommer även hon hit då hon hittat sig en liten bostadsrätt i centrum. Istället hamnade jag hos systeryster ute på landet, eller ja Björkskatan, men det känns typ som ute i skogen. Jag kliver liksom av på ändhållplatsen. Vojvoj. Nåja, jag ska inte dissa Björks alltför mycket nu, är superfint här, speciellt på sommaren då. Och så är det ju jättemegasnällt att jag får bo hos Ullis familj tills jag hittat mig något mer permanent.

Nu närmsta två veckorna kommer jag inte hinna med riktigt allt jag skulle vilja. Imorgon kickar nämligen en hel massa beordrat övertidsjobb igång. Jag gnäller absolut inte, hade det varit frivilligt hade jag säkert gjort lika mycket i alla fall. Det tråkiga är bara att resten av livet blir lite på paus. Träningen ska jag dock inte sätta på paus. Jag kör på som vanligt, alltså varje vardag. Eller ok, jag erkänner, jag tränade faktiskt inte i fredags men då var det för att jag packade ner hela min lägenhet vilket jag tycker är en rätt legitim ursäkt. Helgens flyttande och kånkande resulterade ändå i träningsvärk i vaderna.

Tack till alla snällisar som ställde upp! Det är guld värt. Och ni som inte kunde, ni får nog en ny chans snart igen! ;-)

Hoppade förresten på fel buss hem idag. Hade lite bråttom så kollade väl inte så noga vad det stod på bussen. Men snacka om klantigt ändå, är andra gången på rätt kort tid. Skumt, har aldrig varit någon virrpanna tidigare. Antar att det är så stressade människor gör, fel alltså.

Nä, nu sova så jobb, jobb, jobb och träning orkas med. Lite skojigheter blir det dock till helgen. Blir tight, men får lov att gå på något sätt...