Det är inte logiskt

Jag försöker verkligen ta mig samman, tänka på vad som inte var perfekt, att jag kommer hitta någon annan osv.. Hatar att det ska ta tid att komma över nån. Varför ska jag behöva gå runt och vara ledsen när han inte är det? Och hur många gånger är det egentligen rimligt att man ska behöva/klara av att ladda om? Tror faktiskt det finns en gräns, min är då definitivt nådd och passerad.

Men mitt största frågetecken är ändå: hur kan man helt plötsligt börja tappa sina känslor för nån, trots att allt är bra? Bara sådär helt utan förvarning. Jag fattar faktiskt inte.

Var är den förbannade knappen?

Jag vill verkligen inte behöva omprogrammera min hjärna till att jag är singel. Jag vill planera vår framtid, cykla runt och titta på hus och vart våra kids ska gå i skola, mysa framför en film, sova tillsammans, hitta på en massa bus i sommar. Helt ärligt trodde jag att han var min framtid. För en gångs skull var det någon som förtjänade framtidsplaner. Istället blev det en dumpning, den schysstaste jag fått hittills, vilket i sig visar vilken fin kille jag förlorat. Iofs finns det inga riktigt bra sätt att göra slut på, men ändå.

Inte så mycket att göra, finns inte känslorna så finns dem inte. Men likväl känns det som att det är mitt fel. Självklart är det svårt att bli riktigt kär i nån som man inte känner att man får så mycket bekräftelse av. Jag är så kass, varför kan jag inte visa och tala om för en människa hur mycket jag tycker om honom innan det är för sent?

Jag trivs inte som singel. Precis som alla andra behöver jag en familj och utan en kille har jag inte det. I det här fallet är det inte bara någon att ha som jag saknar, utan det är honom jag saknar. Allt känns helt omotiverande och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. En snabbspolningknapp är vad jag behöver, för jag orkar verkligen inte känna så här en gång till.

"Igen" som en kär vän sa.

Den här gången trodde jag verkligen att jag hittat rätt. Att vissa känslor var ovanligt trögstartade såg jag inte som ett problem, det kändes helt klart värt att vänta.

Har jag ett bäst-före-datum på två månader? Tror fan det. Men får se det positiva med det hela, bikinin kommer sitta lite snyggare efter min ofrivilliga bantningskur.

What a waste

Gaaah så jävla typiskt! Strålande sol vaaarje dag - förutom den dag jag faktiskt är ledig och har möjlighet att dra till Alder! Eller egentligen borde jag ha åkt till jobbet även denna lördag eftersom vi har beordrad övertid, men gick bara inte att ta sig upp i vettig tid idag. Det får bli en långkörare imorgon istället. Suck. Börjar bli lite trött på all övertid, men känner inte riktigt att jag kan tacka nej till extra stålars. Och helt ärligt så missar jag inte så mycket heller, jobbar ju ändå för det mesta så det här med att vara med vänner och göra skojjsiga saker har ju som ändå dött ut. Fy så deprimerande att man ska ha det så här ända tills man går i pension.

Marie, snälla får jag vägra att raka av mitt hår? Inser att det inte finns en susning till chans att jag fixar den där eländes tentan som jag aldrig blir av med. Tenta om en dryg vecka samtidigt som man jobbar en hel massa övertid går bara inte. Kanske om jag kunde skippa allt vad sömn heter men då är jag rädd att svenskarna ringer och mordhotar mig när jag gör diverse fel i min handläggning, och vem vet kanske verkställer dem också? Och Marie, du vill väl inte att jag ska döööö?

En sommar på kontoret

Sweet, då var det sommar! Att det är månader kvar till min semester känns däremot mindre bra, tänk att man (läs: jag) aldrig får sin vilja igenom på jobbet. Har förhoppningsvis kickat igång en ny vana i alla fall, att kliva upp tiiidigt, så man får åka hem innan solen gömt sig.

Vad mer? Det går fint med Johan, även om vi hade lite kris, men kanske behövdes. Har fått frågan vad jag skulle göra om hos honom om vi flyttade ihop. Panelgardiner och såna ungkarlsfasoner går givetvis bort. Ett plus hade också varit om jag sluppit lite historia som figurerar i det huset. Fine att de bor i samma stad, men samma trapp? Jag är inte en särskilt sentimental eller blödig människa men ändå. Sen vet jag av erfarenhet att det bästa kanske inte är att flytta in hos nån. Psykologin i det hela kan bli lite skev. Men det löser sig.

Är fortfarande kattmamma. Men snart kommer Jenna upp och claimar dem. Och sen flyttar hon ner! Snyft! Stackars mig. Att förlora en Jenna är inte att leka med ska ni veta! Dock är jag lite van med tanke på att hon flyttat bort, tillbaka och bort igen några varv.

Hände förresten en rätt rolig sak i fredags. Åkte till nå bekanta till Johan. Visade sig att hon vi var hos gjort praktik i min klass när jag gick i trean på lågstadiet. Hon hade till och med ett foto på mig i sitt album. Minns att jag var sjukt avundsjuk på hennes långa, tjocka, blonda hår. Var besatt redan då. Aja, liten värld. Men det har jag nog redan fastställt i detta inlägg.