Skum känsla

Imorgon ska jag trycka igång play igen och jobba! Känns mycket skumt efter att ha varit borta från jobbet i över tre veckor. Kommer jag ens komma ihåg hur man handlägger? Det känns också konstigt med tanke på att sist jag var på kontoret så såg mitt liv rätt annorlunda ut, har hänt lite väl mycket på kort tid. Att vara sjuk, flytta ihop och i samma veva göra slut har varit en smula omtumlande.

Ville så klart inte att det skulle bli såhär. Men om jag, som annars aldrig gör slut, kommer till insikten att det här bara inte går nå mer så spelar det inte så stor roll vad man än haft för planer. Det är bara dumt att hålla fast vid nåt som ständigt leder till att man blir sårad och ledsen. Det funkar helt enkelt inte när en person tänker "vi" och den andra "jag". Det sugiga är bara att beslutet inte känts så himla bra. Men möjligt att det hänger ihop med att vi ju fortfarande bor ihop. Det blir svårt att gå vidare på riktigt då och just nu känns allt bara som ett enda stort vakuum av tomhet. Jag hoppas i alla fall att det kommer kännas bättre nu när jag ska börja jobba igen och kan träffa folk.

Så, någon som har en tvåa i centrala Luleå åt mig?

Hälsa och kärlek - vad är det?

Man kan lugnt säga att det mesta går åt skogen just nu. För det första så är det den här lilla grejen med min värdelösa hälsa. Jag har aldrig i hela mitt liv varit sjuk så mycket som det senaste halvåret. Det har varit förkylningar, magsjuka, öroninflammation, problem med magen och så vidare. Och nu har jag dragit på mig ett skumt virus. Efter feber i 9 dagar, utan några andra symptom, pallrade jag mig iväg till Vårdcentralen där jag blev stucken som vanligt och sedan ivägskickad till akuten. På akuten blev det lungröntgen och ännu mera prover av världens omildaste sjuksyrra. Sen ytterligare väntan i 3 timmar. Tillslut fick jag i alla fall åka hem utan några direkta svar förutom att det nog inte skulle vara någon fara. Men att ha konstant feber och inte klara av att ens duscha utan att det svartnar för ögonen är inte himla kul så jag fick komma till en läkare igen efter en halv månad med feber. Efter att ha blivit tömd på återstoden av mitt blodförråd konstaterades det att jag har ett virus med ett namn omöjligt att komma ihåg. Ingen behandling finns, vila är det som gäller och nu har jag läkarintyg till 7 november.

Mår lite bättre nu, men har absolut inga krafter, orkar nästan ingenting. Om inte det vore nog så har det ju varit flytt mitt i allt det här. Jag har såklart inte kunnat göra något utan det har Jörgen fått sköta... Något som för oss till nästa bekymmer. Jag har inbillat mig att man i ett förhållande ställer upp för varandra, särskilt om någon är sjuk och är helt beroende av den andra. Men som det ser ut nu så har mina föräldrar som ju egentligen inte ska ha kontakt med mig städat och tömt det sista i min lägenhet i flera timmar och än är de inte klara. Så istället för att vara glad över vår nya fina lägenhet känner jag mig bara sviken och lämnad i sticket av den person som jag satsat alla kort på.